I Vägen möts vi ett postapokalyptiskt samhälle, där all civilisation har dukat under. Jorden skälver, naturen brinner och människor äter varandra. Ett rent helvete med andra ord. Alla värderingar om rätt och fel går liksom inte riktigt att applicera på ett sådant samhälle upptäcker jag ganska tidigt i min läsning. Min moralpanik famlar i blindo. Vem gör rätt? Vem handlar fel?
I McCathys dystopstiska skildring är det endast männen som överlever, för här är det muskelstyrkan och endast muskelstryrkan som räknas när livet till slut bara handlar om överlevnad. Patriarkatet härskar i McCathys roman och när männens lagar får styra löper tydligen samhället amok.
I denna livsfarliga kvinnolösa värld ger sin en man och hans son ut på en vandring och bakom varje vägkrön väntar dem ständiga hot i form av förvildade män som tvingats bli kannibaler för att överleva. Kvinnorna och barnen har blivit reducerade till föda och sedan länge försvunnit: "När jag fick se pojken trodde jag att jag hade dött .... Jag visste inte vad han var. Jag trodde aldrig mer att jag skulle få se ett barn." (s. 146), säger Ely, en av bokens trasigaste bifigurer, när han stöter på mannen och hans son.
Mannen skiljer sig i viss mening från övriga bröder i det att han försöker ingjuta sin son hopp och med kramar och med mantrat "Vi bär elden med oss" försöker han hålla pojkens livsglöd uppe. Han håller moralens fana högt samtidigt som han försöker försvara honom med sin råstyrka och krigslist. I sina försök tycker jag mig skönja en retorik som hämtad från amerikansk utrikespolitik när han delar in den starkt decimerade befolkningen i två läger: "The good guys and the bad guys". Men att få pojken att se alla som potentiella mördare misslyckas han fatalt med. Till sin stora besvikelse är pojken pacifistiskt lagd och förblir pojken godhjärtat och hjälpsam. Cirkeln bryts:
"Pojken satte sig på huk och lade handen på gubbens axel. Han är rädd, pappa. Mannen är rädd .... Kanske vi kan ge honom något att äta?" (s. 138)
"Jag vill att du gör som jag säger. Ta revolvern. Jag vill inte ha revolvern. Jag frågade inte om du vill ha den. Ta den." (s. 62)
I denna havererade värld är det lätt att se pappan som den perfekta bilden av den värdiga amerikanska hjälten men hans misslyckande är ett faktum. Mamman inser det:
"Nej, jag säger sanningen. Förr eller senare får de tag i oss och dödar oss. De kommer att våldta mig. De kommer att våldta honom. De kommer att våldta oss och döda oss och äta oss och du vill inte inse det. Du väntar hellre på att det ska hända. Men det kan inte jag (s. 51).
Och pojken förstås. Barn brukar ju stå för klarsynthet i litteraturens värld. Därför ser jag dem som boken sanna hjältar och vid närmare läsning tycker jag mig att McCathy tecknar dem båda med medlidande och med stort djup. Det är de som i slutändan är realistiska och de som lyckas behålla sin heder och sin mänsklighet: "Om vi skulle dö skulle du väl tala om det för mig?" frågar pojken sin far. Han svarar: " Jag vet inte. Vi är inte på väg att dö." (s. 82) Senare i boken verkar pojken ha tappat sitt förtroende för sin far: "Men du tror att jag skulle ljuga för dig om att dö? Ja." (s. 88)
Mannen försöker utan att lyckas hålla sin fru kvar i liv, genom att använda sin manliga vetorätt "Du yrar" (s. 50). Men hon fnyser åt hans orealistiska löfte om beskydd för hon inser det dödsdömda i mannen utsagor. Hon vet att hon och sonen kommer bli våldtagna och ätna likt djur. Hon är fast besluten om att välja sitt eget sätt att dö. Det kan han inte ta ifrån henne. Insiktsfull och realistisk är även pojken och han uttrycker vid ett senare tillfälle en önskan att förenas med sin mor. Något som pappan dock förvägrar honom:
"Jag önskar att jag var hos mamma... Efter en stund sa han: Du menar att du önskar att du var död? Ja. Så får du inte säga." (s. 50)
Mannen är den som enligt min mening lever kvar i det förflutna och är förlorad i sitt febrila och dåraktiga sökande efter en bättre värld som han tror sig återfinna någonstans i söder bortom havets horisont.
Pojken blir dessvärre bokens stora offer, då han på genom sin ålder fråntas rättigheten att fatta sina egna beslut. Han får bäst han vill lyda och finna sig i sin fars vansinnesvandring. Det blir smärtsamt för läsaren att uppleva hans ständiga dödsångest och skräck. Jag finner mig själv sitta och vädja till mannen i djupet av mitt modershjärta: Gör slut på eländet, karl!! En mer tålmodig unge får man leta efter. Barn har dessvärre den förmågan.
Enligt mig är det barnet och kvinnan som är de verkliga hjältarna i romanen. Kvinnan för att hon vägrar ta smällen och pojken som tvingas ta den:
"Det är ju inte du som måste oroa dig för allting. Pojken sa något men han uppfattade inte vad det var. Vad sa du? Pojken tittade upp med vått och smutsigt ansikte. Jo, det måste jag, sa han. Det är jag som måste det." (s. 218)
_by_Veronica_Roth_US_Hardcover_2011.jpg)
